Status på vänster bakben är till och från, ibland syns det nästan inte alls och ibland undrar jag om han ska vrida benet ur led (en smärre överdrift jag erkänner).
Jag är hoppfull - men för säkerhets skull har jag bokat in Folke hos veterinär på torsdag, nånting säger mig att min smärtsamt ärliga (tack syrran - den beskrivningen funkar på fler än mig) veterinär kommer tycka att jag är störtlöjlig och skaka på huvudet - men jag får ta det helt enkelt. Min handlingskraft när Kellie fick magsäcksomvridning sent på kvällen förra sommaren och vi var i bilen på 15 minuter och utanför Kalmar på strax över en timme (och nej vi körde inte ens i närheten av lagligt) räddade troligtvis hennes liv - så den incidenten kan jag leva på länge och den ligger som ett fint litet klipulver i fickan redo att slängas i nacken på den som skrattar lite lite för länge åt min paranoia (känns lite udda att skriva men jag kommer inte på ngt bättre ord) när det gäller vovvarnas hälsa.
Kellie ska också med och få sina eksem kollade – jag har hållit det i schack med zinkpasta men det verkar inte vara någon långsiktig lösning. Jag hoppas även på antiinflammatoriskt och smärtlindring då hon har sackat endel senaste månaden och det minsta man kan begära är att hon ska slippa ha ont. Masserade henne ordentligt ikväll – hon njöt.
Jag har tränat Folke en del på linjeapportering i veckan, till och med dammat av den gamla visselpipan (hur jag nu har lyckats hålla reda på den i 12 år). Han lär sig snabbt och det är fascinerande att iaktta hur hans hjärna jobbar för att klura ut vad det är jag vill att han ska göra. Vi körde ett par gånger ihop och sen tyckte jag att det var slutcurlat så jag satte mig på huk bredvid Folke och viskade ”ser du den, ser du den? spännande” och pekar med hela armen - så snart jag börjar vissla lågt med visselpipan är koncentrationen som bortblåst…jag sitter kvar, småvisslar och pekar hypnotiserat på dummyn 10m bort och får finna mig i att bli subjekt för diverse valpfrustration - han skuttar, drar mig i tofsen, gnager på pipan, sätter tassen på axeln, gnager lite till på pipan, pussas lite – och får inget gensvar whatsoever. Skutt skutt skutt…hm ngt rött i periferin…swwwoooosh …båda ögonen på dummyn…aaah…fullt ös ut och hämtar ”jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!”…jag var så stolt att jag kunde spricka och Folke uppvisade klara tecken på hybris när han kom svassandes tillbaka med sitt hittegods.
Försöker att ignorera när han gör fel och berömma när han gör rätt – vilket är lättare sagt än gjort men den här gången fungerade det och det har bara gått bättre och bättre med apporteringen. Jag vet inte om jag gör rätt men det lär jag få veta när experten har sagt sitt - råd jag gärna tar emot.
Experten säger även att det är bra om han går i det mesta om vi ska köra jakt i framtiden…och det ska ju böjas i tid så nu ”tränar” vi (eller ja, Folke gör som han vill och jag tränar på att inte säga nej) att bada i allsköns skit som inte ser direkt hälsovådligt ut…förutsatt att jag har tid att sanera ett stycke valp när jag kommer hem.
Jag är hoppfull - men för säkerhets skull har jag bokat in Folke hos veterinär på torsdag, nånting säger mig att min smärtsamt ärliga (tack syrran - den beskrivningen funkar på fler än mig) veterinär kommer tycka att jag är störtlöjlig och skaka på huvudet - men jag får ta det helt enkelt. Min handlingskraft när Kellie fick magsäcksomvridning sent på kvällen förra sommaren och vi var i bilen på 15 minuter och utanför Kalmar på strax över en timme (och nej vi körde inte ens i närheten av lagligt) räddade troligtvis hennes liv - så den incidenten kan jag leva på länge och den ligger som ett fint litet klipulver i fickan redo att slängas i nacken på den som skrattar lite lite för länge åt min paranoia (känns lite udda att skriva men jag kommer inte på ngt bättre ord) när det gäller vovvarnas hälsa.
Kellie ska också med och få sina eksem kollade – jag har hållit det i schack med zinkpasta men det verkar inte vara någon långsiktig lösning. Jag hoppas även på antiinflammatoriskt och smärtlindring då hon har sackat endel senaste månaden och det minsta man kan begära är att hon ska slippa ha ont. Masserade henne ordentligt ikväll – hon njöt.
Jag har tränat Folke en del på linjeapportering i veckan, till och med dammat av den gamla visselpipan (hur jag nu har lyckats hålla reda på den i 12 år). Han lär sig snabbt och det är fascinerande att iaktta hur hans hjärna jobbar för att klura ut vad det är jag vill att han ska göra. Vi körde ett par gånger ihop och sen tyckte jag att det var slutcurlat så jag satte mig på huk bredvid Folke och viskade ”ser du den, ser du den? spännande” och pekar med hela armen - så snart jag börjar vissla lågt med visselpipan är koncentrationen som bortblåst…jag sitter kvar, småvisslar och pekar hypnotiserat på dummyn 10m bort och får finna mig i att bli subjekt för diverse valpfrustration - han skuttar, drar mig i tofsen, gnager på pipan, sätter tassen på axeln, gnager lite till på pipan, pussas lite – och får inget gensvar whatsoever. Skutt skutt skutt…hm ngt rött i periferin…swwwoooosh …båda ögonen på dummyn…aaah…fullt ös ut och hämtar ”jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!”…jag var så stolt att jag kunde spricka och Folke uppvisade klara tecken på hybris när han kom svassandes tillbaka med sitt hittegods.
Försöker att ignorera när han gör fel och berömma när han gör rätt – vilket är lättare sagt än gjort men den här gången fungerade det och det har bara gått bättre och bättre med apporteringen. Jag vet inte om jag gör rätt men det lär jag få veta när experten har sagt sitt - råd jag gärna tar emot.
Experten säger även att det är bra om han går i det mesta om vi ska köra jakt i framtiden…och det ska ju böjas i tid så nu ”tränar” vi (eller ja, Folke gör som han vill och jag tränar på att inte säga nej) att bada i allsköns skit som inte ser direkt hälsovådligt ut…förutsatt att jag har tid att sanera ett stycke valp när jag kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar